... och jag fick tillfälle att träffa många människor och original som gjorde skäl för lönen.
"Kackelund", som vi kan kalla honom, tog till plastflaskan och ville ha ketchup på pannkakorna. Det tyckte morsan var konstigt. Jag med. En fin tack för maten-rutin utförde han också, nästan varje gång, det var kul, det var rutin: -Tack för maten den var god, femton spydde resten dog, kvällde han ur sig och avslutade med en rapning. Hans morsa ringde Tipstjänst varje lördagskväll för att se om hon vunnit på måltipset. Hon vann aldrig, jobbar kvar på samma jobb hon haft i säkert tjugo år. Vi drack Oboy och åt korvmackor. Vi var duktiga i basket, "Kackelund" och jag. Fick välja lag varje gång i låg- och högstadiet. Margit eller Inger, lärarinnan, ville att vi skulle offra oss för laget eller nåt liknande, ta kål på motståndaren med en felaktig liknelse som hon gång på gång hävde ur sig, vi förstod aldrig vad hon menade trots att vi egentligen gjorde det. Trots illa ordval. "Kackelund" skulle bli proffs, men jag slutade efter att inte sett bollen i en stor turnering i Kristianstad. På Trendie tog jag beslutet. Jag hade inga glasögon då, korgen låg också mycket högre än vad den gjorde när vi spelade på skolan. Antar att det var en försvarsmekanism som slog tillbaka. Jag ville annat, jag ville väl. Jag började spela pingis istället eller i större utsträckning. Det ångrar jag inte. Silvermannen och jag skulle bli bra. Silvermannen slutade snabbt och satsade på saxofon istället, jag förstod ingenting. Kanske var det för hans morsa matade honom med mackor i setbytena i bordtennisen. Han skämdes, det gjorde inte morsan. Min farsa som var tränare fattade ingenting. Vad sysslar hon med tänkte han, det gjorde jag också. Hon var inte klok. Hade säkert uppemot tio ungar. Var ovanligt för att vara i en sån liten håla. Titti, den äldsta dottern gjorde gång på gång revolt, rymde, blev i hop med äldre killar, ville bort, gjorde slut, retades med grannar och föräldrar. Silvermannen-farsan hette Dag, farsan kallade honom Halv-Dag. För att han var lite konstig, men snäll. Beskyllde Silvermannen och mig för att tjuvrökt bakom husknuten, trots att vi bara kastat snöbollar mot varandra. Han hade pingisbord i garaget. Vi spelade ofta, ville bli bra, Silvermannen trodde han inom en kort tidsperiod skulle bli mycket bättre än mig. Det blev han inte. Trots att vi spelade i uppehållsrum, på Hässleholmsgården, i hans garage, osv. Silvermannens bror var ännu lite mera speciell, när vi skulle rapportera resultat på träningen gick han helt humorlöst och med självsäkra steg fram till farsan, som vid det tillfället var tränarare och sa: - Jag utklassade Robert Korán med 22-20. Utan en min, utan ett leende. Utan ironi. Antagligen var grabben överintelligent. Redan då.
"Pära" var ett annat dagbarn. Hans största avtryck var när han gick fel. Han gick in till "Ekdal" på andra våningen istället för oss på tredje. Det förföljde honom länge. Han ville inte läsa vidare, men gjorde så ändå. Han utvecklades som människa, ville bli författare, lärare, motorcykelförare... och slutligen läkare, som han nu jobbar med, tror jag, i varje fall är det som AT-läkare. Han hade läshuvud tydligen, trots att han inte ville det. Han var oberäknelig. Ville väl men ändå inte. Dök upp på klassfesten, anordnade den första klassfesten på högstadiet. Var unik, men ändå inte. Han var trots allt dagbarn en kort tid hos min morsa.
"Karl-Martin" var en annan, han var yngre, spydde i munnen på min systers docka. Hon blev sur. Spymärket var kvar länge. Det var "Karl-Martin" den jäkeln som gjorde det förklarade hon många gånger. Morsan också. Allt var som vanligt. Det var föräldrarnas fel att han spydde, han var inte väluppfostrad. Han var Jehovas. Han hade aldrig sett en julgran, för han hade istället varit på möten. "Möten" var synonymt med Jehovas. Vi blev avskräckta. Det var för väl.
Jag var till och med på pingstkyrkomöte, de var inte kloka, Magdalena och hennes familj var frälsta, ville väl eller snarare ville värva mig/oss. Vi åkte pulka men till slut ville jag inte var där trots den vänliga stämningen. Jag och "Kackelund" gick på alla sportarrangemang som fanns varje sportlov. Det var Tekniskan eller Läreda som anordnade turneringar i straffar i handboll och innebandy. Det var kul. Det var en fridfull tid. Utan förpliktelser. Utan saker man var tvungen att göra. Efter avslutad aktivitet gick vi till Kvantums förhall. Det var veckans höjdpunkt många gånger. Vi spelade bort pengar på spel, arkadspel. Till Parenco gick vi också eller Fred och spelade arkadspel. Eller Bellatrix. På Parenco åt vi också hamburgartallrik, drack coca cola. Jonkerns morsa ägde, han åt alltid där, kopiöst stora hamburgare, vil blev imponerade. Jonkern och Sudden var nästan samma person vid det tillfället, lika i kroppsbyggnad, lika stor aptit, vi spelade fotboll tillsammasns, på gården bland lite äldre kompisar, på Bokebergs mellangård vid varje sommarkväll. Det var Rit-Ola och hans syster, oftast inte hans storebror, men väl Stridh och Brandén, Svett-Henna och unge Ahl. Det var tider det. Ibland blev det brännboll med åtskilliga fler. Bokebergstider rättare sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar