"Gångaren" har skaffat rullator!

Jag hann tyvärr inte fota "Gångaren" i går, mannen på bilden är alltså helt oskyldig till att jämföras med honom. Mannen på bilden har inte gått snabbt.

Ibland finns det upplevelseögonblick som är i paritet med något speciellt, som t.ex. ett biobesök, en schyst konsert eller en jämn fylla under ett pubbesök. Som lättar upp och gör en på gott humor.

"Gångaren" härjade under min ungdom på Bokeberg. En man som redan då såg ut att vara 70+ och som hade en väldigt speciell, vägvinnande och gungande gångstil. Han flögg fram som värsta gångaren i ett OS med krökt rygg. Skillnaden vara bara den att han böjde sig frenetiskt framåt, våldtog asfalten med sina seglarskor, men fuskade inte genom att ha bägge fotsulorna över marken samtidigt, som många andra gångare säkert hade gjort.

Snacka om att jag blev paff när jag häromdagen såg samme man komma i 110 km/h med sin nyinhandlade (?) rullator (!). Det var som om tiden stått still och samme man blivit påtvingad en rullator av en tjatig sjukgymnast eller dyl. Aldrig tidigare har jag sett en pensionär köra så snabbt med sin käre hjälpreda. Det var som om han hade handbromsen i och förde rullatorn framåt trots att den inte hade kapacitet att gå snabbare.

Vart "Gångaren" var på väg förtäljer inte historien. Han kanske bara körde ett högst ordinärt intervalljobb, men oj, så imponerad jag blev. Jag hann dock inte få en autograf men skrek i min glädje att han "fick lycka till i Oldboysolympiaden nästa sommar!". Han vände sig om och smålog, men lät sig inte luras av fans utan snarare ökade tempot.

Han har definitivt tagit över staffetpinnen efter "Knasten" som tyvärr gick ur tiden i höstas. Var tid har sin idol, och i februari 2009 är "Gångaren" min absoluta idol alla dar i veckan.

//P

Sveriges "snyggaste" kvinnliga artister

1. Carolina af Ugglas (1)

Juryns motivering: "Fortfarande ohotad etta. "Snälla snälla"- och "På Spåret"-stjärnan må vara speciell och udda men inte är det hennes yttre Pippi Långstrump-ansikte, gluggen mellan tänderna, den "snygga" klädseln och de "vackra" stövlarna som byggt hennes karriär. Snarare hennes kråmande och vädjande scenstil... Och alla ni som suktar efter Carolina får dock sukta vidare, hon är nämligen gift(!). Med Olle Ljungströms gamla parhäst Heinz Liljedahl. Lyllo honom! Undrar om de fortfarande bor i den där spartanska stugan i skogen utan el?"

2. Jenny Wilson (ny)

Juryns motivering: "Från blyg indiepoptjej till bufflig tvåbarnsmamma med billigt smink, jättestor käft och med mycket, mycket läppstift och Hagge Geigert-basker är steget ganska långt, men visst är det något skräckinjagande över Wilson anno 09 (se t.ex. inslaget och framträdandet i"Popcirkus") som inte riktigt passar in, i varje fall inte i min bok. Syrran Sara har ju behållit sin stil (och för några år sedan var ju Jenny och Sara relativt lika). Den där farliga stilen - inte bara geväret på omlaget - på nya skivan "Hardships!" blir man onekligen lite rädd för. Vad vi tycker om hennes musik spelar mindre roll i detta sammhanget."

3. Karin Dreijer Andersson (ny)

(bild till vänster: Bilden som la grunden för Håkan Hellströms hyllning "Den fulaste flickan i världen" (bägge har spelat tillsamans i Honey is Cool); bild till höger: Karin till vänster instruerar/poserar framför kameran och visar det för några år sedan så moderna fågelinfluensa-modet)

Juryns motivering: "Nu när Marit Bergman har börjat använda smink, flyttat till New York, rakat armhålorna och fixat till en rak frisyr gör Karin Dreijer Andersson allt för att dölja sitt ansikte. Kanske inte i en kråkmask längre men bakom glasögon i Fever Ray och märkligt färgglada kroppsstrumpor. Vi som känner Karin från Honey is Cool vet dock att hon inte var ful då, men det var ju över tio år sedan. Karin är av namntillägget Andersson också numera gift. Om det är Stefan Andersson eller Kenneth Andersson som är den lycklige har vi i skrivande stund inte fått bekräftat."

//Juryn

Henrik Schyffert in da house!

Scenen är asketiskt utformad, en gammal lärarkateder står mitt på golvet. Svenska Akademiens ordlista, en karaff vatten, ett glas och några stencilbuntar är rekvisita. Och så Schyffert himself i en avslappnad outfit med en rolig band-t-shirt, nåt med big och fucking, ovanpå en långärmad vit tröja... Och vad allt handlade om är hans barndom och 90-talet egentligen. Simpelt och genialt. Och han syr ihop allt ganska bra. Tänk vad roligt vardagskomik kan vara. Hans gapiga sida från t.ex. Parlamentet är som bortblåst. Det klär honom väldigt bra. En sympatisk, tvåbarnsfar med några års förflutet i Blekinge, gör förträfflig feel good-komik med små medel, helt prestigelös och utan den där påfrestande självgodheten som vissa komiker lätt klär sig i, trots att de inte har fog för det.

Schyffert spelar bland annat Popsicle "Hey Princess", Foreigners Fucking Åmål-hit "I wanna know what love is" och Culture Beats "Mr Vain". Och berättar historien bakom dem. Han pikar publikens val av nittiotalsfenomen som Haddaway och amerikanska strumpbyxor. Får publikkontakt direkt med Paulina, 19 år, även en äldre bibliotikarie som skulle kunnat varit smygförälskad i en gambian enligt Schyffert, och "Han med håret" får några verbala lusingar.

"Den Ironiska Generationen" personifieras i och med Schyffert och hans gäng, oavsett om han vill det eller ej, att varken vara för eller mot något kan ibland vara nog så svårt. Både inför sina föräldrar och sina barn. Magister Schyfferts knappa två timmar på Lunds statsteater var mycket trevliga, och tiden rann snabbt igenom. Tänk om alla komiker/kändisar kunde göra något så här roligt med så små medel. Man blir till och med själv inspirerad, även om jag aldrig skulle klara av samma sak som Schyffert gör. Men temat är intressant och brett. Och det går att sätta sin egen prägel på det, helt klart. Schyffert säger själv att han är bäst på att starta saker, han är varken smartast, roligast, mest kreativ eller mest produktiv. Men han startade Killinggänget, Whale, Hassan och hade även ett finger med i spelet i och med Knessets undergroundframgång i ZTV.

Bra med showen/föredraget/försvarstalet är att han återvänder till vad han tidigare sagt. Allt med finess och självkritik.

De som har möjlighet borde se "The 90-s" och få sig många skratt och ett tänkvärt tema i skallen.

Schyffert i en avslappnad gammal sunkig stadsteater i februari är nog grejen framför mycket annat. När vi stegar ur teatersalongen gör vi det till Pavements "Range Life", 90-talets kanske viktigaste amerikanska band om du frågar mig. Och med ett ironiskt leende på läpparna...

Om möjligt det allra roligaste som utspelade sig under lördagskvällen var dock inte Schyffert inblandad i. Men ett drama av en stor portion ofrivillig humor blev dock väldigt tragikomisk.

Två vimsiga (!) danska (troligtvis) fruntimmer (javisst) och ett litet sovande barn hade nämligen precis innan "tanten som säger nästa station" på tåget kommit på att fråga konduktören om tåget stannar i Kastrup när vi nästan var framme i Hässleholm. -Nej, sa han bestämt, och rusade vidare. Då bryter paniken ut hos det ena fruntimmert, rusar ut ur vagnen och ringer ett "112-samtal" och höjer rösten. Ungen väcks och det andra vimsiga fruntimmert går sakta fram genom tåget. De har tydligen gått på fel tåg i Malmö och upptäcker först nu att de inte åkt över Öresundsbron och istället reflekterar att de faktiskt åkt förbi och stannat i Lund, Eslöv och Höör. Dessa städer kanske de inte tycker låter välbekanta men de ligger ju inte efter Malmö Central, innan Öresundsbron eller i Danmark. Sånt är livet, och denna gång kan inte Skånetrafiken beskyllas för att vilselett de två vimsiga fruntimmerna och det sovande barnet. Inte som den gången då "tanten som säger nästa station" blivit förkyld/senil och ropade ut "nästa Lund" när vi var framme i Hässleholm. Än är inte sista misstaget gjort. Att se Schyffert var i varje fall inget misstag, men det får man nog, oavsett hur onykter man är, säga att det var att åka till Hässleholm när man skulle till Kastrup...

//P

Min mamma var dagmamma när jag var ung...

... och jag fick tillfälle att träffa många människor och original som gjorde skäl för lönen.

"Kackelund", som vi kan kalla honom, tog till plastflaskan och ville ha ketchup på pannkakorna. Det tyckte morsan var konstigt. Jag med. En fin tack för maten-rutin utförde han också, nästan varje gång, det var kul, det var rutin: -Tack för maten den var god, femton spydde resten dog, kvällde han ur sig och avslutade med en rapning. Hans morsa ringde Tipstjänst varje lördagskväll för att se om hon vunnit på måltipset. Hon vann aldrig, jobbar kvar på samma jobb hon haft i säkert tjugo år. Vi drack Oboy och åt korvmackor. Vi var duktiga i basket, "Kackelund" och jag. Fick välja lag varje gång i låg- och högstadiet. Margit eller Inger, lärarinnan, ville att vi skulle offra oss för laget eller nåt liknande, ta kål på motståndaren med en felaktig liknelse som hon gång på gång hävde ur sig, vi förstod aldrig vad hon menade trots att vi egentligen gjorde det. Trots illa ordval. "Kackelund" skulle bli proffs, men jag slutade efter att inte sett bollen i en stor turnering i Kristianstad. På Trendie tog jag beslutet. Jag hade inga glasögon då, korgen låg också mycket högre än vad den gjorde när vi spelade på skolan. Antar att det var en försvarsmekanism som slog tillbaka. Jag ville annat, jag ville väl. Jag började spela pingis istället eller i större utsträckning. Det ångrar jag inte. Silvermannen och jag skulle bli bra. Silvermannen slutade snabbt och satsade på saxofon istället, jag förstod ingenting. Kanske var det för hans morsa matade honom med mackor i setbytena i bordtennisen. Han skämdes, det gjorde inte morsan. Min farsa som var tränare fattade ingenting. Vad sysslar hon med tänkte han, det gjorde jag också. Hon var inte klok. Hade säkert uppemot tio ungar. Var ovanligt för att vara i en sån liten håla. Titti, den äldsta dottern gjorde gång på gång revolt, rymde, blev i hop med äldre killar, ville bort, gjorde slut, retades med grannar och föräldrar. Silvermannen-farsan hette Dag, farsan kallade honom Halv-Dag. För att han var lite konstig, men snäll. Beskyllde Silvermannen och mig för att tjuvrökt bakom husknuten, trots att vi bara kastat snöbollar mot varandra. Han hade pingisbord i garaget. Vi spelade ofta, ville bli bra, Silvermannen trodde han inom en kort tidsperiod skulle bli mycket bättre än mig. Det blev han inte. Trots att vi spelade i uppehållsrum, på Hässleholmsgården, i hans garage, osv. Silvermannens bror var ännu lite mera speciell, när vi skulle rapportera resultat på träningen gick han helt humorlöst och med självsäkra steg fram till farsan, som vid det tillfället var tränarare och sa: - Jag utklassade Robert Korán med 22-20. Utan en min, utan ett leende. Utan ironi. Antagligen var grabben överintelligent. Redan då.

"Pära" var ett annat dagbarn. Hans största avtryck var när han gick fel. Han gick in till "Ekdal" på andra våningen istället för oss på tredje. Det förföljde honom länge. Han ville inte läsa vidare, men gjorde så ändå. Han utvecklades som människa, ville bli författare, lärare, motorcykelförare... och slutligen läkare, som han nu jobbar med, tror jag, i varje fall är det som AT-läkare. Han hade läshuvud tydligen, trots att han inte ville det. Han var oberäknelig. Ville väl men ändå inte. Dök upp på klassfesten, anordnade den första klassfesten på högstadiet. Var unik, men ändå inte. Han var trots allt dagbarn en kort tid hos min morsa.

"Karl-Martin" var en annan, han var yngre, spydde i munnen på min systers docka. Hon blev sur. Spymärket var kvar länge. Det var "Karl-Martin" den jäkeln som gjorde det förklarade hon många gånger. Morsan också. Allt var som vanligt. Det var föräldrarnas fel att han spydde, han var inte väluppfostrad. Han var Jehovas. Han hade aldrig sett en julgran, för han hade istället varit på möten. "Möten" var synonymt med Jehovas. Vi blev avskräckta. Det var för väl.

Jag var till och med på pingstkyrkomöte, de var inte kloka, Magdalena och hennes familj var frälsta, ville väl eller snarare ville värva mig/oss. Vi åkte pulka men till slut ville jag inte var där trots den vänliga stämningen. Jag och "Kackelund" gick på alla sportarrangemang som fanns varje sportlov. Det var Tekniskan eller Läreda som anordnade turneringar i straffar i handboll och innebandy. Det var kul. Det var en fridfull tid. Utan förpliktelser. Utan saker man var tvungen att göra. Efter avslutad aktivitet gick vi till Kvantums förhall. Det var veckans höjdpunkt många gånger. Vi spelade bort pengar på spel, arkadspel. Till Parenco gick vi också eller Fred och spelade arkadspel. Eller Bellatrix. På Parenco åt vi också hamburgartallrik, drack coca cola. Jonkerns morsa ägde, han åt alltid där, kopiöst stora hamburgare, vil blev imponerade. Jonkern och Sudden var nästan samma person vid det tillfället, lika i kroppsbyggnad, lika stor aptit, vi spelade fotboll tillsammasns, på gården bland lite äldre kompisar, på Bokebergs mellangård vid varje sommarkväll. Det var Rit-Ola och hans syster, oftast inte hans storebror, men väl Stridh och Brandén, Svett-Henna och unge Ahl. Det var tider det. Ibland blev det brännboll med åtskilliga fler. Bokebergstider rättare sagt.

Shirley Clamp sist, helt rätt!

De så kallade experterna har noll koll och publiken som vanligt bättre koll på vad som är bra. Likt Grammisjuryn är kvällstidnings- och dagspresstyckarna väldigt okunniga - och trötta. Trots att de får höra låtarna flest gånger går de i fällan hela tiden.

Shirley Clamp floppade och kom sist. Många hakor sjönk nog ner i golvet på pressläktare och dyl. Jag blev dock inte det minsta överraskad. Låten var helt enkelt usel och fruktansvärt tråkig.

Det roligaste var en artikel i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2009/article4355770.ab) som försökte antyda att hon missade att gå vidare pga att de valt ut ett parti i snabbreprisen där hon sjöng "falskt" just då. Snacka om hybris och leta efter ursäkter som inte finns.

Roligt var också att läsa i gårdagens Aftonbladet som "Dagens Säkra" som schlagerexperten Gert Lengstrand utsåg med denna motivering: "I kväll sitter tre miljoner svenskar framför dumburken för att se Shirley Clamp ta sig till final med låten "Med hjärtat fyllt av ljus" som schlagerrävarna Bobby Ljunggren och "Pling" Forsman knåpat ihop. Jag blir inte heller förvånad om Nina Söderquist hamnar i topp med sin låt". Han hade dessutom feeling för Scotts. Den senare var Dagens Drag. Vi vet alla hur det gick. Man blev inte direkt rik på Gerts tips.

Det enda man blir rik på är att följa publikundersökningar efter genrepet på fredagkvällar. Då kan guldodds hittas, och att lägga lir innan denna är offentlig är att kasta pengar i sjön.

Lita aldrig på trötta kvällstidningsskribenter är ett annat råd. Trots att de borde ligga några steg före oss andra som inte får höra mer än en minut av låtarna innan tävlingen drar i gång.

Det enda Aftonbladet och Expressen är bra på är att skapa rubriker om "röstkaos" och "dåliga regler". Exakt vad var konstigt med duellerna och spänningen? Det enda som var orättvist var kanske att det var kort om tid att rösta. Men så är det alltid. Oavsett hur många som inte kommer fram, blir det ändå alltid rätt artist som går vidare. I varje fall den som får mest röster..., det var Emilia och Alcazar ett bevis på.

//P

Den korkade Kvantum-kassörskan i förbutiken...

... hade mens klockan 18.50 i kväll. Jäkla kärring kan man säga för att citera en klassisk Lycka till-sketch av Peter Apelgren, för hon hade inte tålamod/kunskap att knappa in mitt klockrena bet på Mixen på Melodifestivalen. 300 kr till 11 gånger pengarna skulle satsas på Emilia/Alcazar, men hon lyckade inte fixa detta, detta inkompetenta fruntimmer. - Nej, jag kan inte, det får vara så, klämde hon ur sig säkert tre-fyra gånger. Jag försökte tillrättavisa henne och säga hur hon skulle göra. Mixen, 402, nummer 23. Men icke sa nicke. - Vi stänger snart, jag kan inte detta, nej det får vara så, jag vågar inte, klämde hon ur sig ytterligare en förarglig gång.
Som om hon bryr sig, och kommer bli flådd om hon misslyckas och råkar trycka på fel knapp. Man blir så trött. Det är ju jag som spelare/kund som blir drabbad på ett eller annat sätt. Jag drog till med en sista önskan att hon skulle prova att dra mitt spelkort. -Nej, jag vågar inte, vi stänger nu. Det går inte. Jag vågar inte.

Jag cyklade till Maxi istället, damen i kassan där fixade allt galant på ett par knapptryckningar. Hon tyckte det var uselt att inte Kvantum-kärringen kunde lösa det. Jag också.

I morgon kommer jag lösa in vinsten på 3300 kr på Kvantum, om den vimsiga kärringen med noll koll är där dvs, annars väntar jag tills hon står där och sover.

Tack Maxi för vänligheten, tack Kvantum för kundovänligheten.

Nästa gång är det bättre ni placerar Burk-Ragnar i förbutiken, och låter den kryllhåriga med glasögon ordna med kundkorgarna... En win/win-situation för alla inblandade.

//Tommy Wahlgren

Man undrar ju varför Melody Club inte är med i Melodifestivalen?

Ny skiva på gång, lite ABBA-ingredienser i musiken, lite schlager, lite Ark, lite synth, lite trallvänliga refränger, rätt tråkiga live nuförtiden, men rätt ok ändå, och en del stilrena smutsiga scenkostymer. Glömde Christer ringa Melody Club eller glömde Melody Club skicka in en låt eller bli joker? Lite konstigt är det ändå! Eller blev de för rädda att de skulle göra en Eskobar kanske?

Klart som korvspad varför Popcirkus floppar!

Allt handlar givetvis om timing. Att placera Sebastian Tellier, Laleh och Christian Walz(!) på samma scen säger väl det mesta. Det räcker inte med en tillbakalutad stjärna för att höja resten. Laleh är givetvis den tillbakalutade stjärnan om du undrar. Telliers håriga flintisrockexcesser kan nog gemene man vara utan. Att han uppträdde innan han skulle ge sina egentliga konserter i Göteborg och Malmö var nog inte så smart. Många kommer nog lämna tillbaka biljetterna. Och få lite valuta i handen. Att behålla biljetterna hade väl snarare varit en rejäl penningsummadevalvering om du frågar mig. Att flamsa runt och härma en utpumpad Jarvis Cocker på scen ger inte plus i min bok. Inte ens om man inte kan texten. Nordpolen, vår käre Nordpolen tvingas till och med spela förband till den skäggige fransmannen på KB. Om jag varit där hade jag gått efter just Nordpolen. Med slipsen runt huvudet. Hoppande och dansande med en öl i näven med en ridå som precis gått upp...

Åter till Popcirkus, jag tror Luuk och Sinding-Larsen är lite för övertända inför uppgiften. Det gäller att ha fingertoppskänsla i artistvalet (Krunegård och A Camp var bättre i första avsnittet). Och den där franskbrytande Acne-apan kan vi vara utan och det där krystade Sommarkryss-wannabeet. Mer i Artistens fotspår med Per och fler galna upptåg med Kristian tack i fortsättning. Så blir det nog bra! Och 95 procent av Sveriges pensionärer kommer följa programmet! Och ca 3 procent som är under 30. Är detta slutet för pop i tv måntro? Eller spelar rocken ingen roll för dig längre?