Kent - Ovesholm slott, 31 juli

Kent gjorde en avslappnad - snudd på - nonchalant extraspelning på Ovesholm slott i torsdags natt.
En nyrakad Jocke Berg drar ett par melankoliska vitsar i mellansnacket och är på ett strålande humör, vilket blivit något av hans signum på äldre dagar. Natten till ära bär han sina Buddy Holly-solglasögon som han marknadsfört i den lysande dokusåpan "Stjärnorna i Psykbunkern" i sommar. Och rätt som det är byter till och med Berg och Sami Sirviö instrument med varandra i "Blåjeans", gitarrer bägge två i och för sig men ganska spektakulärt i Kent-sammanhang. Bredvid scenen står en tidigare medlem med en cowboyhatt och spelar med hela tiden på en opluggad plastgitarr.

”Livräddaren” och ”Elvis” är kvällens överraskning. På bildskärmen under ”Livräddaren” ser vi en man i 20-årsåldern sitta vid en liten bandspelare och prata med i de inledande fraserna av sången. Solen lyser, fåglarna kvittrar, blommorna slår ut när ”Elvis” spelas, Eilert Pilarm skymtar förbi och spelar pingis med en annan Elvis-imitatör.

Jocke Berg och hans kamrater är därefter på väg mot slutet av konserten när kvällen tar en ny vändning.

En ny sång med enbart körsång från en stor ensemble dyker upp och gör hela låten själv. Jocke Berg och kompani går av scenen och när vi väntar på extranummer dyker en lite satt man i 75-årsåldern upp och vill be om allas uppmärksamhet. Han berömmer stadens lokala fotograf som är på plats och tar kort och fortsätter med fräckis om lysrör och sedan berättar han hela slottets historia, och avslutar det hela med att dra bland annat en lång anekdot om hur Gustav Vasa en gång beställde en golfmacka till sin svit. Herrn ber också alla att samla in sina sittdynor och gå fram och lämna dem framför scenen. Efter drygt 30 minuters tal har vi förflyttats ned i slottets källare, bakom sittdynorna som är staplade framför scenen ropas Kent in igen. Men döm av min förvåning när de hoppar över den nästan obligatoriska ”747” och istället går direkt på introt till ”Mannen i den vita hatten”. Men i stället för att Jocke Berg sjunger låten har de letat upp fyra tjejer från publiken som sjunger delar av texten mycket hafsigt, det låter väldigt konstigt. Bandet kompar och när låten är slut blir jag så besviken att jag slår till stapeln med sittdynor vid scenkanten och jag hör en skäggig man säga ”Hörru du! Så gör man inte”. Jag vänder om mot entrén och vill ha pengarna tillbaka, jag ser inget folk bakom mig och det sitter ingen i biljettluckan som också är stängd. Väckarklockan ringer, jag tittar på klockan som står på 7.47.

Dags att vakna och gå till jobbet.

OBS! Recensionen innehåller fragment av en dröm och är fiktiv.