Ibland ska det oförutsägbara och spontana segra över det förutsägbara och planerade. Som att åka till Roskildefestivalen och med sig ha en endagsbiljett. Strossa runt på festivalen i solgasset, se några väl utvalda konserter, se Per Sinding-Larsen presentera artister, slå upp tältet under en ledig stund, dricka några Tuborg i lagom takt, hitta scenerna som jag inte sett på elva år, ja leva festivallivet på några timmar i rask takt. Och sen tidigt på morgonen packa ned det grön-gula tältet, chansa åt ett håll och sen ta buss till Rosklide station, köpa ett par crossainter, försöka lista ut hur många zoner på tågbiljetten det är till Köpenhamn, försöka köpa biljett till Malmö från Köpenhamn medan en kärring ofint nog frågar mig, på knaglig engelska var hon kan köpa biljetter/rabattkort/dylikt, som knappt har någon aning om hur jag själv ska göra för att få ut en pappbit som jag kan visa någon nonchalant konduktör på tåget mest för skoj skull...
Ett brett spektrum av artister visade sig från sin främsta sida i varje fall på Roskilde. På Orange scen var det Håkan och Pet Shop Boys som visade var skåpet ska stå. En kedjerökande Lily Allen var på glatt humör i Arena-tältet. I peruk, kort kjol, ciderzippade hon sig igenom en konsert som var bättre än jag trodde (hade sett henne live i några låtar på tv innan) men inte så mycket mer.
Den kryddstarka maten jag åt som utgjorde en chinabox var generöst tilltagen men som sagt lite för chiliindränkt. Det fanns både ett vegatariskt och vanligt alternativ. Jag provade bägge. 25 DKK resp. 40 DKK. Det som skiljde var att man till den vanliga alternativet fick tre kycklingvingar och tre vårrullar. Rätterna fick i varje fall sköljas ned med några Tuborg. De hade även ett tält med lite mer originell öl, en Leffe köpte jag där.
En sak till som var lite rolig var att Aftonbladets solglasögonbeprydde recensent säger sig hört "Vi två, 17 år" på Håkans konsert, när det i själva verket var "Nu kan du få mig så lätt" (http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/supersommar2009/article5471342.ab), en freudiansk felskrivning måntro? Eller är det som jag kommer återkomma till i en senare text att recensenter inte tar sitt jobb på fullaste allvar? Står för långt från scen, sitter på läktaren eller ser bara delar av vissa konserter innan de måste skriva ihop en radda löst ihopslängda ord?!
