Accelerator, tis-ons, kändisspotting, Ale-brist och en jäkla massa korkade 08:or!

Tisdag, Accelerator

Ingen back med öl fick man ta in. Det var fyrtio vakter i ingången. Finns snart ingenstans man får ta med sig bira in på konserter. Är väl bara Tivolirock snart...

Det vanligaste smeknamnet på öl i STHLM är bärs. De sålde någon Pripps Sommaröl 4,9 för 55kr (om man var tillräckligt rund under fötterna/stukad försökte de lura på folk en liten Minto-flaska 4 cl(!)och tog då ett paketpris på 135kr för detta plus en Pripps Sommaröl 4,9, vilket de verkade skryta med, alltså 80 kr utöver det fasansfulla priset 55 kr för en Pripps Sommaröl 4,9, det blir 20 kr per centiliter), ingen höjdare för att vara indiefestival. De borde ju serverat ale åtminstone. Håkan Steen verkade dock gilla ölen. Det gjorde nog även Love Antell.
Band of horses var det bästa första dagen. Urladdningen var total, ljudet kanske inte det allra bästa men ändå det bästa av det bästa från sina två skivor plus tre nya låtar i varje fall. Inte illa!
Brittiska Foals var kassa, ett sämre och okarismatiskt Franz Ferdinand eller nåt.

Onsdag, Accelerator

Ingen öl fick man så klart ta in andra dagen heller, fick inte ens ta in en hamburgare som jag köpte utanför, vad hade det gjort egentligen? Löjligt. Jag fick äta upp den utanför medan en gråhårig Andreas Mattsson travade in. Då hade redan töserna i Those Dancing Days gjort en småtrevlig spelning men ganska osynkad. Annars var det två konserter som var helt outstanding och minnesvärda andra dagen; Vampire Weekend och Neon Neon. Vampire Weekend gjorde sin pop i nästan perfektion, men skickligt och engagerat framfört. Mycket bra. Sångaren var klädd som en fabriksjobbare på lunch. Framför allt första halvtimmen var en höjdare, men det går inte att klaga ändå. Neon Neon körde sin skiva ganska rätt av men som de gjorde det, Gruff Rhys i kostym presenterade låtarna noga, sjöng om Belfast och där rapparen/sångaren som sjunger på ett par låtar visade sig vara en clown-liknande vit fyrtioplussare från USA med världens dyraste ölmage. Överraskande! Fyra toast helt klart!

Hercules & Love Affair: Ingen Antony på plats men en porrbrud med brösten upptryckte i halsen förvandlade det hela till ett 2008:års svar på ett Boney M på dekis. Uselt och pinsamt även om jag bara såg några låtar däribland hiten "Blind".

MGMT: En ofrivillig rundgångsfest och rejält tradigt, segt emellanåt och en osedvanligt lång transportsträcka till bland annat favoritlåtar som "Time to Pretend" och "Kids".

Duffy: Likt på skiva tröttnar man efter tre-fyra låtar, tur att hon körde det bästa först. Wildbirds & Peacedrums såg jag en halvtimme på, lite för mycket ylande och svårmod i en varm trång, liten lokal. Funkar minst lika bra att bara lyssna på skivan. Såg en halvtimme innan det blev Gruff och kompani.

Brian Jonestown och hans massaker var inget över sig heller. Roligast var nog han på tamburin som stod i mitten av scenen, han såg ut som den ena flanen i "A Night at the Roxbury", fast lite skäggig. Säkert en kompis som de bara tog med för skoj skull... Annars var det kändistätt värre i publiken. Men vi skippar kändisspottingen den här gången...

Eller nej, vi tar några ändå, Mattsson har jag nämnt, Per Sinding-Larsen, Peter Morén, Sophie Rimheden, Åsa Jacobsson, spelar/har spelat med Marit Bergman, Frida Hyvönen, Consequences och nu Alf som också var med i släptåg på Accelerator, de verkade vara ihop de två sista. Se & Hör är nu underrättade. Lille Alf är ett huvud kortare än henne dock.

Övrigt

Fan, vad det finns många korkade 08:or förresten! De tror de är så jävla bra men snacket eller tugget är ju så hjärndött. En ålanöt var så illavesig och skulle tvunget tränga sig i kön i Kungsträdgården och köpa två lättöl. Hallå! Och allt snack man hört på nattbussen, skönt att återigen vara hemma. En annan sak som var rolig och så klart helt omöjlig för en stockholmare var att de ställt en kon vid uppfarten till parkeringshuset pga vägarbete, vi backade med bilen, men så klart kom det en 08-bil bakom så vi kunde inte backa. Jag skrek på göingska "Det står en konajävel i vägen. Du får backa!" Tro fan inte han backade, han skulle tvunget förbi och fram. Flane!

Och något vidare är de inte på att planera bussförbindelser till förorter på natten heller. Katastofalt, om man nu inte ska vara tvungen att vänta på Gullmarsplan ofrivilligt en timme mitt i natten bara för skoj skull.

Hittade heller inga bra skivaffärer, men varför ska man egentligen gå in i en skivaffär 2008 när man kan beställa allt i lugn och ro på nätet, det man inte laddar ned eller verkligen vill ha på plastbit d.v.s....

PS. Ursäkta svärdomarna. Och fördomarna! Det hör till om man är i STHLM! DS.


Stockholm får tre klunkar ändå, tack vare Accelerator!

Siesta! game over 2008!

Den sjätte Siesta!-festivalen i ordningen kan läggas till handlingarna, en händelserik årgång och tillika en stor publik framgång med över 7000 besökare där många trevliga konserter bevittnades, förutom festivalens kung Håkan Hellström gjorde många artister bra ifrån sig och gav besökarna minnesvärda spelningar. Vapnet, The Ettes, Alf, Florence Valentin, Jonas Game, The Sunshine, First Floor Power och Pascal var bara några av dem.
Ibland inför en mindre skara fans, ibland inför fullproppade festivaltält och lokaler. Bandbokare visade fingertoppskänsla och mod med att till och med ligga ett par steg före recensenter genom att boka – både svenska och utländska - artister som vi säkert kommer att höra ännu mer av i framtiden. Chili!-scenen har blivit något av Siestas nyckelscen; rockklubbskänsla i kombination med festivalstämning och ett mycket bra ljud och förträfflig akustik.

Något som däremot var en besvikelse var stundtals ljudet på Siestas största scen, Fiesta!. Under lördagens sista konsert med Moneybrother kulminerades detta med ett lågt, dovt och burkigt ljud, vilket tog udden ur spelningen helt.

En annan arrangörsmiss var valet att lägga hyllade och förväntat publikdragande artister som bland annat Anna Järvinen, Those Dancing Days och Billie The Vision And The Dancers inomhus på Casa!-scenen. Där brast planeringen, vilket resulterade i att många festivalbesökare fick vända i dörren. Eller tvingas stå i kö och invänta att folk gick därifrån.

Publiksuccén till trots finns det ändå något till att invända emot. För att få en ännu mer varierad och bred publik borde i varje fall ett par rutinerade utländska eller svenska rockrävar bokas till nästa år. Det är just sådana namn som saknas i år. Visst kan det finnas förklaringar till att dessa uteblev men om inget görs kommer medelåldern om möjligt bli ännu lägre än tidigare. Nu var Håkan Hellström egentligen den enda riktigt stora publikmagneten.

Stämningen var som sagt ändå väldigt bra, de utsatta speltiderna hölls för det mesta och jag såg heller inte tillstymmelsen till några bråk inne på festivalområdet. Det kan faktiskt ha varit så väl att en påbackad bajamaja av en medlem i ett okänt malmöband var den största skandalen. Och det var ju inget som festivalbesökarna kände till förrän långt efter, då de läste om den dråpliga händelsen i diverse medier.

//P