Den sjätte Siesta!-festivalen i ordningen kan läggas till handlingarna, en händelserik årgång och tillika en stor publik framgång med över 7000 besökare där många trevliga konserter bevittnades, förutom festivalens kung Håkan Hellström gjorde många artister bra ifrån sig och gav besökarna minnesvärda spelningar. Vapnet, The Ettes, Alf, Florence Valentin, Jonas Game, The Sunshine, First Floor Power och Pascal var bara några av dem.
Ibland inför en mindre skara fans, ibland inför fullproppade festivaltält och lokaler. Bandbokare visade fingertoppskänsla och mod med att till och med ligga ett par steg före recensenter genom att boka – både svenska och utländska - artister som vi säkert kommer att höra ännu mer av i framtiden. Chili!-scenen har blivit något av Siestas nyckelscen; rockklubbskänsla i kombination med festivalstämning och ett mycket bra ljud och förträfflig akustik.
Ibland inför en mindre skara fans, ibland inför fullproppade festivaltält och lokaler. Bandbokare visade fingertoppskänsla och mod med att till och med ligga ett par steg före recensenter genom att boka – både svenska och utländska - artister som vi säkert kommer att höra ännu mer av i framtiden. Chili!-scenen har blivit något av Siestas nyckelscen; rockklubbskänsla i kombination med festivalstämning och ett mycket bra ljud och förträfflig akustik.
Något som däremot var en besvikelse var stundtals ljudet på Siestas största scen, Fiesta!. Under lördagens sista konsert med Moneybrother kulminerades detta med ett lågt, dovt och burkigt ljud, vilket tog udden ur spelningen helt.
En annan arrangörsmiss var valet att lägga hyllade och förväntat publikdragande artister som bland annat Anna Järvinen, Those Dancing Days och Billie The Vision And The Dancers inomhus på Casa!-scenen. Där brast planeringen, vilket resulterade i att många festivalbesökare fick vända i dörren. Eller tvingas stå i kö och invänta att folk gick därifrån.
Publiksuccén till trots finns det ändå något till att invända emot. För att få en ännu mer varierad och bred publik borde i varje fall ett par rutinerade utländska eller svenska rockrävar bokas till nästa år. Det är just sådana namn som saknas i år. Visst kan det finnas förklaringar till att dessa uteblev men om inget görs kommer medelåldern om möjligt bli ännu lägre än tidigare. Nu var Håkan Hellström egentligen den enda riktigt stora publikmagneten.
Stämningen var som sagt ändå väldigt bra, de utsatta speltiderna hölls för det mesta och jag såg heller inte tillstymmelsen till några bråk inne på festivalområdet. Det kan faktiskt ha varit så väl att en påbackad bajamaja av en medlem i ett okänt malmöband var den största skandalen. Och det var ju inget som festivalbesökarna kände till förrän långt efter, då de läste om den dråpliga händelsen i diverse medier.
//P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar