Scenen är asketiskt utformad, en gammal lärarkateder står mitt på golvet. Svenska Akademiens ordlista, en karaff vatten, ett glas och några stencilbuntar är rekvisita. Och så Schyffert himself i en avslappnad outfit med en rolig band-t-shirt, nåt med big och fucking, ovanpå en långärmad vit tröja... Och vad allt handlade om är hans barndom och 90-talet egentligen. Simpelt och genialt. Och han syr ihop allt ganska bra. Tänk vad roligt vardagskomik kan vara. Hans gapiga sida från t.ex. Parlamentet är som bortblåst. Det klär honom väldigt bra. En sympatisk, tvåbarnsfar med några års förflutet i Blekinge, gör förträfflig feel good-komik med små medel, helt prestigelös och utan den där påfrestande självgodheten som vissa komiker lätt klär sig i, trots att de inte har fog för det.
Schyffert spelar bland annat Popsicle "Hey Princess", Foreigners Fucking Åmål-hit "I wanna know what love is" och Culture Beats "Mr Vain". Och berättar historien bakom dem. Han pikar publikens val av nittiotalsfenomen som Haddaway och amerikanska strumpbyxor. Får publikkontakt direkt med Paulina, 19 år, även en äldre bibliotikarie som skulle kunnat varit smygförälskad i en gambian enligt Schyffert, och "Han med håret" får några verbala lusingar.
"Den Ironiska Generationen" personifieras i och med Schyffert och hans gäng, oavsett om han vill det eller ej, att varken vara för eller mot något kan ibland vara nog så svårt. Både inför sina föräldrar och sina barn. Magister Schyfferts knappa två timmar på Lunds statsteater var mycket trevliga, och tiden rann snabbt igenom. Tänk om alla komiker/kändisar kunde göra något så här roligt med så små medel. Man blir till och med själv inspirerad, även om jag aldrig skulle klara av samma sak som Schyffert gör. Men temat är intressant och brett. Och det går att sätta sin egen prägel på det, helt klart. Schyffert säger själv att han är bäst på att starta saker, han är varken smartast, roligast, mest kreativ eller mest produktiv. Men han startade Killinggänget, Whale, Hassan och hade även ett finger med i spelet i och med Knessets undergroundframgång i ZTV.
Bra med showen/föredraget/försvarstalet är att han återvänder till vad han tidigare sagt. Allt med finess och självkritik.
De som har möjlighet borde se "The 90-s" och få sig många skratt och ett tänkvärt tema i skallen.
Schyffert i en avslappnad gammal sunkig stadsteater i februari är nog grejen framför mycket annat. När vi stegar ur teatersalongen gör vi det till Pavements "Range Life", 90-talets kanske viktigaste amerikanska band om du frågar mig. Och med ett ironiskt leende på läpparna...
Om möjligt det allra roligaste som utspelade sig under lördagskvällen var dock inte Schyffert inblandad i. Men ett drama av en stor portion ofrivillig humor blev dock väldigt tragikomisk.
Två vimsiga (!) danska (troligtvis) fruntimmer (javisst) och ett litet sovande barn hade nämligen precis innan "tanten som säger nästa station" på tåget kommit på att fråga konduktören om tåget stannar i Kastrup när vi nästan var framme i Hässleholm. -Nej, sa han bestämt, och rusade vidare. Då bryter paniken ut hos det ena fruntimmert, rusar ut ur vagnen och ringer ett "112-samtal" och höjer rösten. Ungen väcks och det andra vimsiga fruntimmert går sakta fram genom tåget. De har tydligen gått på fel tåg i Malmö och upptäcker först nu att de inte åkt över Öresundsbron och istället reflekterar att de faktiskt åkt förbi och stannat i Lund, Eslöv och Höör. Dessa städer kanske de inte tycker låter välbekanta men de ligger ju inte efter Malmö Central, innan Öresundsbron eller i Danmark. Sånt är livet, och denna gång kan inte Skånetrafiken beskyllas för att vilselett de två vimsiga fruntimmerna och det sovande barnet. Inte som den gången då "tanten som säger nästa station" blivit förkyld/senil och ropade ut "nästa Lund" när vi var framme i Hässleholm. Än är inte sista misstaget gjort. Att se Schyffert var i varje fall inget misstag, men det får man nog, oavsett hur onykter man är, säga att det var att åka till Hässleholm när man skulle till Kastrup...
//P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar