Jag hann tyvärr inte fota "Gångaren" i går, mannen på bilden är alltså helt oskyldig till att jämföras med honom. Mannen på bilden har inte gått snabbt.
Ibland finns det upplevelseögonblick som är i paritet med något speciellt, som t.ex. ett biobesök, en schyst konsert eller en jämn fylla under ett pubbesök. Som lättar upp och gör en på gott humor.
"Gångaren" härjade under min ungdom på Bokeberg. En man som redan då såg ut att vara 70+ och som hade en väldigt speciell, vägvinnande och gungande gångstil. Han flögg fram som värsta gångaren i ett OS med krökt rygg. Skillnaden vara bara den att han böjde sig frenetiskt framåt, våldtog asfalten med sina seglarskor, men fuskade inte genom att ha bägge fotsulorna över marken samtidigt, som många andra gångare säkert hade gjort.
Snacka om att jag blev paff när jag häromdagen såg samme man komma i 110 km/h med sin nyinhandlade (?) rullator (!). Det var som om tiden stått still och samme man blivit påtvingad en rullator av en tjatig sjukgymnast eller dyl. Aldrig tidigare har jag sett en pensionär köra så snabbt med sin käre hjälpreda. Det var som om han hade handbromsen i och förde rullatorn framåt trots att den inte hade kapacitet att gå snabbare.
Vart "Gångaren" var på väg förtäljer inte historien. Han kanske bara körde ett högst ordinärt intervalljobb, men oj, så imponerad jag blev. Jag hann dock inte få en autograf men skrek i min glädje att han "fick lycka till i Oldboysolympiaden nästa sommar!". Han vände sig om och smålog, men lät sig inte luras av fans utan snarare ökade tempot.
Han har definitivt tagit över staffetpinnen efter "Knasten" som tyvärr gick ur tiden i höstas. Var tid har sin idol, och i februari 2009 är "Gångaren" min absoluta idol alla dar i veckan.
//P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar