Ibland blir man blåst på konfekten. Några gånger om året går man på en riktig nit. I kväll var en sådan när jag och en kompis gick på bio för att se rullen "Leo", som vi inte visste så mycket om.
Jag hade hört ryktesvägen att den skulle handla om Barcelonas nyvunne hjälte Leo Messi och hans uppväxt och framgångssaga med destination Barcelona. Snacka om att vi blev dragna i den långa näsan. Filmen "Leo" handlade inte alls om fotboll, det var i stället en mörk berättelse om hämnd i 08-land. Leos flickvän blir antastad i korvkön av en uppkäftig lirare, och stryker med oflyt till slut med på kuppen.
Leo blir knäckt och försöker gå vidare i livet, men det går inte. Hans polare lockas in av honom i sin hämndhistoria och rätt som det är blir tre två rätt snabbt.
Allt ser dystert ut och ingen återvändo finns för historien som känns som en blandning av en förorts-Dexter korsat med Tarantino-hämnd i Death Proof och svenska "höjdar-b-filmer" som Blå måndag (dock besparas vi en flintskallig Eva Röse och omotiverade t-shirt-byten från vit till svart färg) och Hjärta av sten.
Med skakig kamera, dåligt ljud, låg budget, massor av ketchupblod och en jävla massa löspluggskott blir det ändå drygt sjuttio minuter som är någorlunda gripande och hemska.
Men det är ändå svårt att släppa att jag och min kompis gått miste om att få återse Messis "Guds hand" i repris till förmån för Josef Fares skådisdebut.
/P
2 kommentarer:
Drygt 70 minuter, det är 60 för mycket.
De kunde gott ha nöjt sig med en kortfilm.
70-80 minuter av våra liv,
en dyrbar tid vi inte får igen.
Fares Fares Fares den Fjärde, hans skådespelande lillebror, kunde inte ens ha räddat denna orgie i våld. Och jag fattar varför han inte ville vara med. Hallelujah!
Lionel Messi heter han. Vadå LEO? :o
Skicka en kommentar